Vad har överprestation, maktlöshet och maktmissbruk gemensamt? ”Fel arbetsgivare”. När vår dysfunktionella bakgrund och överlevnadsstrategier styr vårt liv, skadar vi oss själva och vår omgivning. Vi går också miste om euforin och kraften det innebär att ha ”rätt arbetsgivare”, genom att vara vårt sanna jag och agera med empati. Det är dags att kalibrera om världen [till sanningen] och lägga empatiskt styrt ledarskap på agendan.
Jag kan lika gärna klargöra det här på en gång – jag är väldigt passionerad och har mycket starka och envisa åsikter om det här ämnet. Så nu har du har blivit varnad – det är upp till dig om du vill läsa vidare.
Vi har alla sett eller upplevt dåligt ledarskap. Det visar sig på olika sätt. Det jag är särskilt intresserad av är ledarskap som saknar jämlikhet och rättvisa, som värdesätter mål på bekostnad av människor, och som verkar utifrån rädsla och brister snarare än mod och tillräcklighet. Vi pratar om ledare som hävdar sin makt för sig själva snarare än att leda och stödja. De har prioriterat prestation på mycket kostsamma nivåer. Några kanske till och med förlorar sin familj och stödjande nätverk längs vägen mot toppen. Och inser sedan försent att det är en väldigt ensam plats att vara på.
Allt detta på grund av att de bär med mönstret från sina överlevnadsroller in i vuxenlivet, det här är vad jag kallar ”fel arbetsgivare”. Jag menar inte fel företag eller fel chef. Låt oss göra en sak klar: Företagsstrukturer finns av en anledning, och det är inget fel med att klättra på karriärstegen. Men det som är vitalt för ditt välmående är VAD som driver dig att göra det.
Allt handlar om dina (omedvetna) drivkrafter.
Kostnaden av att ha ”fel arbetsgivare”
Vårt förflutna spelar en väsentlig roll i det här sammanhanget. Som barn både tilldelas vi och tar vi på oss olika roller i familjen. I dysfunktionella familjer måste barnet anpassa sig till föräldrarna för att kunna överleva och inte bli övergivet. Barnet skapar överlevnadsstrategier för att kunna leva och bli älskad (oavsett vad som krävs) och hittar sin roll och plats där de känner sig viktiga och får uppmärksamhet. Ett barn som bara blir sett av sina föräldrar när de presterar kommer att bära med sig det här mönstret under resten av sitt liv som ett sätt att veta att de betyder något.
När barnet växer upp och i vuxen ålder börjar arbeta fortsätter det här mönstret av överprestation. Företag uppskattar och belönar det här beteendet. Det leder ofta till en högre lön, mer ansvar, och den här personens bemödande att bli enastående tenderar att öka med antalet arbetstimmar. Detta leder till befordringar och bättre titlar – men personen kan inte leda ett team. Självkänslan är låg, och det enda sättet att öka den är genom prestation (upprätthålla en falsk självkänsla).
Detta är ett klassiskt exempel på en person som har ”fel arbetsgivare”.
Det illustrerar det stora problemet när vi bär med oss våra överlevnadsroller från barndomen in i vuxenlivet – både i våra relationer och på våra arbetsplatser. Vi ser ofta att chefer och ledare som har presterat sig till toppen på det här sättet kräver av sina anställda att konstant överprestera. De sänker moralen. Om de har misskött sina uppgifter allvarligt, tenderar de att täcka upp för det. Några får till och med avgångsvederlag. Och historien upprepar sig på nästa företag.
Drivkraften till allt detta har sitt ursprung i barnet med en smärtsam bakgrund. En vuxen person som agerar utifrån sina överlevnadsstrategier kan både vara obekvämt och kostsamt. Det är inte ovanligt att vilja bli ledare om det är vad man saknade i sin egen uppfostran. När vårt agerande baseras på “fel arbetsgivare”, är det vanligt att många människor blir lidande. Få vågar ställa sig upp och säga: Det här är inte okej.
Vi ser maktmissbruk överallt. Som människor som kränker svaga, företagsledare som försöker rädda sitt eget skinn på bekostnad av hela företaget eller när politiska krafter blir hjärtlösa. Att gömma sig bakom titlar och sätta press på oskyldiga människor är ett väldigt vanligt sätt att missbruka makt och förekommer inom alla branscher och samhällsskikt. Här har den lilla människan inte en chans. Och den som vågar tala blir ofta tystad.
Ärligt talat, det är inte den sortens samhälle eller företagsmiljöer jag stödjer eller som jag hoppas på.
Mer empatiskt styrt ledarskap, tack
De goda nyheterna i allt det här är att i våra djupaste sår finns vår största potential.
Alla som baserar sitt agerande på ”fel arbetsgivare” kan lösa upp sina blockeringar – vilket betyder att läka sina sår – och hitta sin sanna potential.
Och det är hela poängen med att hitta “rätt arbetsgivare”.
Du agerar från hjärtat.
Det är här den verkliga makten finns.
När du blir empatiskt styrd, agerar du som en enhet – dig själv – och ditt hjärta gör dig lyhörd för närvaro och med medkänsla i dina handlingar. När du är i kontakt med ditt sanna jag, blir din drivkraft genuin. Du behöver inte “spela en roll” – du själv är tillräcklig. Det kostar mindre att göra mer, och alla dina handlingar blir kongruenta. Oavsett sammanhang eller den talang som behövs, är du ditt autentiska jag. Det här gynnar dig och många andra.
Personligen har jag lyckats läka mina sår beträffande min maktlöshet genom att lösa upp mina blockeringar. Min högsta potential är att leda andra (och använda min talang att lösa upp blockeringar). Att stå upp och säga “det här är inte okej” när jag ser missbruk av makt. Att hjälpa människor att läka sina djupaste sår, och att leda dem i rätt riktning. Jag har lärt mig att bemästra mitt eget inre ledarskap. Det behövs för att leda andra – med goda intentioner. Att vara en viktig del av helheten och en värdig representant för universum. Ja, det låter STORT, och det är det – jag är inte rädd för att ropa det högt (just nu).
Ledarskap är makt. Att vara ledare är att kunna se andra människors potential, uppmuntra och stödja dem i att bli de som de verkligen är ämnade att vara. Att vara ledare är att ha modet att se din egen mörka sida i historien och din roll i ditt (själsliga) familjesystem. Och att ha modet att göra någonting åt det. Att vara ledare är att vara en sann version av den du är, oavsett vilken av dina talanger du använder eller i vilket sammanhang du befinner dig. Du behöver ingen titel för att leda. Du kan leda dig själv, din familj och fyrfotade vänner, ett samhälle, ett land eller världen. Det som är vitalt är att du är medveten om de värderingar som driver dig, och att de är genuina. Inre ledarskap betyder också att stå upp för dig själv och axla ditt eget föräldraskap. För att möta dina egna behov, och att vara ditt eget ankare när det stormar. Kongruent och autentiskt. Och genom att vara den sortens ledare, kommer du också att kunna hjälpa andra att hitta deras “rätta arbetsgivare”.
Saken är den: Bra ledare utger sig inte att vara ledare.
De bestämmer sig för att göra positiva förändringar genom att tjäna människor – både sig själva och andra.
De leder andra till förändring – och hjälper dem att upptäcka sitt syfte och sin potential.
Och viktigast av allt:
Empatiskt styrda ledare får anhängare på grund av vilka de är – inte på grund av den position de har.